En kväll i ambulans

I veckan åkte jag ambulans. Det var första gången för mig. Jag har aldrig varit akut sjuk och därför inte behövt åka ambulans. Och när jag pluggade till sjuksköterska hörde jag inte till dem som fick ha praktik på ambulansen. Det var dessutom alldeles för länge sedan som jag överhuvudtaget jobbade inom vården. Det fick en ambulanssjuksköterska som heter Christine att föreslå att jag skulle följa med henne på ett arbetspass på ambulansen. Tack för det, det var så spännande.

För den som inte har varit akut sjuk eller skadad går det ju inte att förstå hur det känns. Men jag förstår att den som ligger där nog mitt i all smärta och oro måste känna sig väldigt liten och utelämnad. Och jag fattar att ambulanspersonalen har ett tufft jobb.

Den som jobbar på ambulansen måste vara kvicktänkt (ni förstår ju varför det inte blev någon ambulanssjuksköterska av mig), kreativ (försök flytta en skadad person i en trång och svårtillgänglig miljö utan att skada ännu mer) och inkännande (fast inte för mycket, jag hade ju börjat böla varje gång och glömt att typ sätta nål).

Kvällspasset jag var med på bjöd inte på några utryckningar i 170 km/h, blodstänk eller krigsscener. Det var nog ett ganska normalt pass. Men för de sjuka människor som behövde Christine och hennes kollegors hjälp var kvällen allt annat än normal. För det som är ett rutinjobb för någon kan vara en livsavgörande händelse för en annan.

Akut sjukdom kan vara det som gör att livet aldrig mer blir som förut. Drömmar och planer inför sommaren krossas. Någon kanske aldrig mer kan komma tillbaka till sitt hem. Minnet av plågorna kommer att förfölja en annan för en lång tid. Anhöriga kanske aldrig får se sina kära igen. I allt detta livsavgörande befinner sig ambulanssjuksköterskor och ambulanssjukvårdare varje dag. Hur klarar de det?

Hur pratar ambulanspersonal med varandra om allt det som de möter varje dag? Och hur tar de hand om varandra?

Att möta en människa i akut kris är knappast världens enklaste sak. Att på kort tid vinna förtroende. Att lindra och trösta. Att ta hand om anhöriga som är rädda, arga eller förtvivlade. Och samtidigt ha koll på vilka akuta åtgärder som måste utföras och göra dem på bästa sätt. I en ständigt ny, okänd miljö och i en bil som skumpar som fan.

En bruten höft kan verka banal för någon som är van att se blod spruta, hjärtan stanna och hjärnor paja. Men för den som har brutit höften kan det förutom den smärta det måste innebära i stunden också vara en händelse som avgör personens framtida öde.

Christine och hennes kollega var verkligen hur proffsiga som helst och jag beundrade deras närvaro i mötet med patienterna.

ambulans

Dunka en sjuksköterska i ryggen

Är du ihop med en sjuksköterska? Har du vänner som har det yrket? En mamma eller pappa? Se då till att hylla, fira och hedra den personen galet mycket. För sjuksköterskor är något av det viktigaste som finns.

Samtidigt som du sitter på ditt balla jobb och slö-facebookar efter en trevlig lunch på stan med efterföljande shopping så räddar sjuksköterskor liv.

Någon gång kommer det att vara ditt liv som en sjuksköterska vårdar. Alla drabbas vi någon gång av ohälsa. Och när det händer så kommer antagligen en sjuksköterska att finnas där för dig. Någon som kan massor om hur din kropp fungerar. Och som ser dig. Ser och vårdar den sköra, starka och unika person som du är. Som lyssnar efter vilka behov du har för att du ska må bättre. Kanske kommer du att behöva hjälp med att andas, äta, känna dig lugn, bajsa eller förstå vad som händer när livet rasar.

Sjuksköterskor lindrar din smärta när du har skadats eller drabbats av sjukdom, tröstar dig när du är ledsen och hjälper dig att känna dig trygg när du ska opereras.

Titeln till trots så är det lika viktigt för en sjuksköterska vad som är friskt hos dig som vad som är sjukt. För det finns alltid något som är friskt hos alla, ända tills vi dör. Ingen människa är sin diagnos. Ingen vill bli definierad som en cancerpatient, en personlighetsstörd eller en diabetiker. Sjuksköterskans jobb är att se dig som en person, bortom sjukdom och diagnos.

Med kunskaper och erfarenheter övar sjuksköterskor upp det som kallas för klinisk blick. Det handlar om att kunna förutse förändringar i ditt mående. Och det handlar om att kunna se med patientens ögon. Att se, känna och förstå det som patienterna upplever för att de ska kunna få den bästa vården.

Fatta vilket häftigt jobb dessa smarta proffs har. Dunka varenda sjuksköterska som du känner i ryggen. Lönerna suger och arbetstiderna knäcker. Men det hjälper inte att du lägger huvet på sned och visar låtsassympatier. Var istället intresserad av vad de sjuksköterskor som du känner faktiskt gör på jobbet, respektera det och acceptera inte ett samhälle där arbete med liv, död och hälsa värderas lågt. Det är först när folk faktiskt fattar vad yrket handlar om som det blir uppenbart hur förbannat orimligt det är att sjuksköterskor som jobbat tio år tjänar 26000 i månaden och att kompetenta sjuksköterskor som inte ens har jobbat ett år i yrket tvingas gå ner i arbetstid för att yrket sliter så.

Jag är själv sjuksköterska. Men jag har inte jobbat i vården de senaste tre och ett halvt åren. Oavsett vad jag gör i framtiden kommer jag ändå alltid att i första hand presentera mig som sjuksköterska. Antagligen för att jag är så grymt mallig över det. Vilket yrke hade jag kunnat vara mer stolt över att ha?

Kramar, dunk och pepp till alla fantastiska sjuksköterskor som jag känner!

erik ssk

Våren är som ett dåligt förhållande

Går du runt och kvittrar i april? Älskar du att damma av vårkläderna? Lägger du upp bilder på Instagram från din supersoliga och jättehärliga balle? Inte det. Vad skönt. Då kan du kraxa och avsky våren tillsammans med mig.

Våren innebär hets. Nu ska lyckan visas upp. Vem hinner först till uteserveringarna på Medborgarplatsen i Stockholm? Vem tar snyggast selfies bland de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården? Och vem fan hinner först till Bosses glassbar i Linköping?

Och visst är körsbärsblommor vackra. Men det är ju fortfarande två grader kallt ute och alla som sitter på Medis fryser röven av sig. Och glass är godast när den smälter och svalkar.

Våren är som ett av och på-förhållande. Ni vet när hjärtat svämmar över av längtan efter kärlek. Och hjärtat får lite, lite, lite och sen ett knivhugg rätt in i det. Bekräftelse varvat med besvikelser. Ena dagen sol och nästa dag regn och pissblåst. Vad varmt det är, nu ska jag vara vrålsnygg i min nya skinnjacka. Men, det snöar visst.

Våren är förvirrad och så blir jag. Ena dagen är jag som en tjur som släppts ut på grönbete och andra dagen som en liten nakenhund som tvingats ut i kylan och skälver på sina darriga små ben. Balansen i livet, som tydligen är så viktig, är särskilt svår att finna så här års.

Men trots kraxandet är ju våren brutalt vacker. Och det är väl därför jag stretar emot. Ljuset väcker lust och förväntan. Jag vill så mycket men tänk om jag inte får? Vårkvällarna bär på en ängslan. Rymden känns pånyttfödd men är jag det? Vad har det blivit av mig under den kalla vintern? Är jag samma gamla skit? Jag som vill vara så fräsch.

Kanske är det så att känsliga personer mår bäst när livet är mer som en dimhöljd åker i november? Det blir för jobbigt annars. För i ljuset framträder det smutsiga mer klart. Det som jag skäms för. Det som är fult i världen. Ljuset tvingar mig att rannsaka mig själv och min omgivning. Grubbel grubbel.

Våren innebär osäkerhet och besvikelser men också hopp. Och snart börjar väl även jag att kvittra. När gruset från gatorna sopas undan vacklar jag i mitt vårhat. När allt det gröna slår ut börjar jag tro igen. Och när jag första gången hör ljudet från en gräsklippare så faller jag. Håller jag ut så är livet snart som nyplockade jordgubbar, varma stränder och ljumma kvällsdopp. Sommar alltså. Finns det på riktigt någon vettig person som tycker om våren?

våren

När det talas om att gå tillbaka till 50-talet blir jag rädd

Igår skrev företrädare för Liberalerna på DN Debatt om att återinföra vårdbiträden i hälso- och sjukvården. Utgångspunkten, att avlasta sjuksköterskor så att de får mer tid att ägna sig åt det som de utbildats för, är inte nödvändigtvis dålig. Problemet är att Liberalerna inte verkar ha koll på vad sjuksköterskor faktiskt är proffs på.

Vårdbiträden ska dela ut matbrickor och undersköterskor ska hålla på med omvårdnad, skriver Liberalerna. Vad ska sjuksköterskorna göra då? Det framgår inte av artikeln. Jag har läst tre år på universitetet för att bli sjuksköterska. Det jag framförallt lärde mig var att mina kunskaper behövs nära patienten.

Sjuksköterskans kompetens handlar framförallt om att bedöma patientens behov och att genomföra åtgärder för att tillgodose dem. För att kunna göra det behöver sjuksköterskan vara nära patienten. Innan man förstod betydelsen av evidensbaserad kunskap inom omvårdnad befann sig också sjuksköterskan längre bort från patienten. Undersköterskor och vårdbiträden rapporterade då till sjuksköterskan vad de sett inne hos patienten och sjuksköterskan rapporterade vidare till läkaren som ansågs allvetande. Den modellen tror jag inte gagnar någon. Idag vet vi att när de som finns nära patienterna är välutbildade så stärker det patienternas hälsa, det minskar lidande och även dödligheten.

När det talas om att gå tillbaka till en organisation med fler undersköterskor och vårdbiträden är jag rädd att det kommer att distansera sjuksköterskorna från patienten. Jag hoppas att det inte är Liberalernas ambition. I vissa fall håller jag med om att det behövs yrkesgrupper som avlastar sjuksköterskor. Det kan till exempel handla om städning, uppackning av varor och spritande av material. Men när det handlar om patientnära arbete så är det framförallt fler hjärnor och hjärtan som behövs i vården, inte bara händer.

Många sjuksköterskor anser sig med gott fog inte räcka till, att arbetsmiljön är pressad. Därför är kanske mångas spontana reaktion på Liberalernas förslag att det är bra med avlastning. Men vi måste tala om vad som händer med kvaliteten i vården om kunskapskraven hos dem som finns nära patienten sjunker. Och om vad som händer med värderingen av vårt yrke. Om vi som är sjuksköterskor anser att vem som helst kan hålla på med omvårdnad så är det ju att nedvärdera all den livsviktiga kunskap som vi är bärare av.

Vården ser inte ut som den gjorde på 1950-talet när vårdbiträden var vanligt förekommande på sjukhusen. Idag är vården högspecialiserad. Personer som är inlagda har komplexa vårdbehov som det behövs avancerad kunskap för att ta hand om.

Att gå in med matbrickor till patienterna är ett exempel på vad Liberalerna anser att det inte behövs någon kunskap för. Men det behövs det visst. För det handlar inte om brickan i sig. Det handlar om att när sjuksköterskan går in med maten till en patient så kan han eller hon samtidigt se patienten, prata med patienten, känna på patienten och utvärdera om och hur mycket patienten äter.

Liberalerna snyftar över att hierarkin i vården har försvunnit. Jag kan glädja dem med att den i hög grad finns kvar. Framförallt finns det hierarkiska tänkandet kvar och är en del av den skit som sitter i sjukhusens väggar. En tydlig hierarki är den mellan olika kunskapsområden. Medicinska uppgifter, distanserade från patienten värderas högt, och omvårdnadsarbete nära patienten värderas lågt. Den synen, som är så skadlig för patienternas hälsa, leder till en syn på omvårdnad som något som inte kräver någon utbildning. Och det leder till förslag om att återinföra vårdbiträden i sjukvården.

Det kan vara så att det i en del fall behövs yrkesgrupper som avlastar sjuksköterskor. Men om jag ska lyssna på Liberalernas förslag så vill jag veta mer i detalj vilka uppgifter som sjuksköterskor idag utför som de tycker att andra borde ägna sig åt. Handlar det om att trösta någon som gråter? Att lugna oroliga anhöriga? Att göra döden för någon så smärt och ångestfri som möjligt?

I vårdens team är det viktigt att de olika yrkesgruppernas kompetens tas tillvara. Det är kunskap som ska styra vården och inte mossiga hierarkier. Idag upplever många sjuksköterskor att deras särskilda kompetens inom omvårdnad nedvärderas. För att sjuksköterskor ska hinna vara proffs på det de är utbildade till är det därför viktigt med fler kollegor. Anställ därför fler sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor.

Liberalerna

Om kärlek och pannkakor

Idag är det alla hjärtans dag och för den som har en blogg är det obligatoriskt att skriva något om kärlek. Att jag ska berätta något om kärlek kanske verkar löjligt, jag har ju bara vid ett fåtal tillfällen lyckats hålla fast vid en relation längre än typ två dagar. Men till dig som läser, det här är mitt recept.

Att skriva om kärlek har gjorts och görs jämt. Ändå fortsätter vi att försöka sätta ord på och förstå detta fantastiska, livsnödvändiga och omöjliga. Och det gör vi rätt i. För kärlek är som pannkakor. Folk har i alla tider lagat och njutit av pannkakor. Otaliga är recepten på smeten och oändlig är variationen på fyllningen. På mina pannkakor vill jag ha grädde, färska bär och massor med Nutella. Och när det gäller kärlek tror jag att ingredienserna för att lyckas är nyfikenhet, humor och hångel. Jag tänker att det fungerar oavsett om du Tinderdejtar, har varit ihop ett tag eller hängt tillsammans i hundra år.

Min dröm om kärlek är att leva i nyfikenhet. Kärlek är att hela tiden vilja veta mer om den andre. Och ju mer jag vet, desto mer vill jag veta. Många tror att de känner varandra men har sedan länge slutat att undra saker. Gör inte det, fråga och lyssna istället. Våga ställ frågor som känns obekväma, dom frågorna kanske är allra viktigast. Lägg mindre tid på meningslöst pladder och mer tid på att försöka se varandra. Och för att lyckas med det, tyck om dig själv och var nyfiken på vem du är.

Förälskelse är ljuvligt men förrädiskt. Det är lätt att träffa någon och måla upp en idealbild av objektet för ens översvallande känslor. Men den som svävar runt på moln utan att försöka lära känna den andre kommer att bli besviken. För det finns inga prinsar eller prinsessor. Vi är alla små skitar. Om än fantastiska skitar som förtjänar att bli älskade.

Många tar allt på så stort allvar att de missar det som på riktigt är på allvar. Kärlek är en tramsig lek, så försök ha lite kul. Med självdistans och humor kommer världen i stort och allas våra världar att bli mer kärleksfulla platser. Jag har många gånger försökt spela ball när jag har träffat tjejer men det har såklart varit dömt att misslyckas.

Och viktigast av allt. Ta på varandra. Hångla. Massor. Och när det sker – öppna ögonen och smygkolla lite.

OBS När ni gör det sistnämnda, fånstirra inte, då kommer det garanterat inte bli några pannkakor.

IMG_1426

Glasögon på söder och Little Jinder

Igår var jag på spelning. På Debaser Medis stod Little Jinder på scenen. Jag och min kompis Fredrik hade en bra kväll med skön musik och fina personer.

Jag är såklart ingen som står framför spegeln och våndas innan jag går ut. Men igår var det en sak som jag hakade upp mig på. Skulle jag ha mina glasögon på mig eller inte. Sedan jag var 15 år har jag undvikit att bära glasögon vid tillfällen där jag tänkt att jag borde se lite ball ut. Anledningen är mina nördkomplex från unga år.

Som barn var jag en lillgammal fioltönt. När jag sedan blev äldre och började dricka folköl och kika på damer har jag i en del sammanhang varit rädd för att bli påkommen som den jag är. För jag är fortfarande en nörd även om jag idag vet att det egentligen är ganska tufft. Men ibland smyger sig osäkerheten på. Det är något jag borde prata med min psykolog om.

Igår tänkte jag i alla fall att mina brillor istället kunde bli ett sätt att sticka ut. Jag föreställde mig att den här kvällen skulle nog huvuddelen av publiken vara tjejer från Stockholms södra förorter. Såna som pluggar typ sociologi B på Stockholms universitet. Och dom skulle kanske tycka att det är lite tjusigt eller rent av hett med glasögon. Lite nervöst stapplade jag ut i publikhavet. Och jag tittade mig omkring. Och jag såg att 10 av 10 i publiken hade exakt likadana runda glasögon som jag har. Alla, tjejer och killar, såg ut som jag. Och jag kände mig absolut icke-unik. I vår strävan efter att vara unika blir vi så lika varandra.

Spelningen då? Jag är kär. Vilken häftig person Little Jinder är. Och så härligt att hon inte sjunger om någon larvig snubbe hon vill ha utan om exakt de saker jag känner och tänker. Som att Stockholm känns så jävla kallt och att jag vill flyga bort från allt.

Little Jinder var omhöljd av dämpat ljus och syntes inte så bra vilket skapade en skön mystik. Och inte sa hon så mycket heller. Det enda jag uppfattade var något om att vi ska rösta ut Sverigedemokraterna. Och det var ju bra sagt.

Dagen efter
Dagen efter

Om trettioårskrisen

Ett år och några månader har gått sedan jag fyllde 30. Jag blev visserligen ingen ålderman, men tiden som yngling är definitivt slut. Att ha fyllt 30 innebär att vara det som kallas vuxen.

Att snart bli, vara, eller att ha varit 30 verkar hos de flesta personer väcka tankar och känslor. 27-åringar bävar inför att de om några år kommer att bli brutalt gamla, 42-åringar talar nostalgiskt om en härlig tid när de landat i livet och jag som är mitt uppe i det ältar och försöker fånga det hela.

Det senaste året har många frågat om jag haft någon 30-årskris. Inte för att jag ser ut som en kris tror jag, utan snarare för att det är sådant som vi människor frågar varandra. Jag har svarat att ålderskriser inte är min grej och har sen försökt skoja till det om att hela mitt väsen snarare är en livskris.

Men kanske har jag grubblat mer än vanligt. Om det kan kallas kris vet jag inte, existentiellt grubbel är ju något som annars kan vara rätt bra.

Är det inte korkat att krisa just vid 30? När livet ska vara på topp är det väl dumt att slösa bort tiden på att krisa! Många 30-åringar har fått häftiga jobb, tjänar pengar som de köper trevliga bostadsrätter för, träffar tjusiga snubbar eller brudar och några har till och med skaffat en liten knodd eller två.

Kanske är det förväntan på att allt ska vara så rätt som skapar ångest. Det där som inte är så fantastiskt kanske skaver extra mycket då. Eller är det så, att det vi sörjer är inte att vi har blivit 30, utan insikten om att vi inte kommer att vara 30 för evigt?

Samtidigt som det talas om 30-årskriser så vet jag ingen 30-åring som skulle erkänna att hen hellre vore 20 igen. Vi är många som gärna pratar om hur mycket klokare, mer ödmjuka och livsnjutande vi är nu jämfört när vi var yngre. Den kören stämmer jag in i. Men, de värsta klyschorna om att livet är som ett årgångsvin, är inte de ett försvar mot att det ibland också suger att bli äldre?

Även om jag gillar mitt liv nu så finns det ju stunder när det vore kul att larva runt som en 17-åring. Och det värsta, att jag blir vuxen innebär ju att de som var vuxna när jag var liten blir gamla. Och de äldsta dör.

Men vänta, nu skrev jag som om jag vore 81. Men jag är 31. Och jag är smartare, snyggare och roligare än någonsin. Och det kommer bli ännu bättre. Det finns faktiskt betydligt sämre saker än att vara i min ålder. Januari till exempel.

Hur känns 30 för er?

Såhär glad var jag när jag fyllde 30.
Såhär glad var jag när jag fyllde 30.